God Jul

 
Fint det är ute. 
 
 

En julklapp


Kom upp till stallet idag för att som vanligt gör det som måste göras, bara för att det är julafton slipper man inte
undan stallgörat. Men när jag kliver in i stallet inser jag att allt redan är gjort och på Prippes box hänger ett lite
paket. SÅ GULLIGT! I paketet låg ett USB minne och på minnet bilder, bla. de ovan. Tyckte detta var en perfekt 
julklapp! 

22/12 Julafton nummer 1

De två sista bilderna knäppte Emma under kvällen.
Med julmat, miniklappsbyte, brinnande ljus, allmän julstäming och trevligt sällskap skulle man väll kunna säga att
jag igår hade årets första julafton. Jag kan inte påstå att min jul kunde ha inletts på något bättre sätt.
 
PUSS.

Ett ärligt skratt är lika enkelt som att andas

 
Svårt att bara inte vara glad i just denna stund. Svårt att ens försöka förstå nånting,
lika svårt som att undvika att andas.
 
 

Rödnaglar som skriver

 

 
 
Doften av nygräddade plättar. Söta chokladbitar från paradisasken. Ett stearinljus är det enda som behövs.
Spotifylistorna spelas högt hur högtalarna. Mörkret börjar lägga säg över vinterlandet utanför. Ett rum som 
behöver städas. Julklappar som behöver slås in. Julmat som behöver handlas. Granen som behöver kläs.
Ingen bh och barfota fötter. Det är första dagen på jullovet gott folk.

Baba...


Amanda lyckades alltså övertala mig till att skaffa tumblr, av någon anledning lät jag mig i vilket fall övertalas.
Jag menar varför nöja sig med blogg, facebook, instgram, weheartit och twitter när man kan ha tumblr? 
 
Så om ni är sugna på att se lite perfektion kan ni ju klicka er vidare till min tumblr -> HÄR
Notera att dagens rubrik är ett internskämt som alla simsnördar kanske förstår.
(i alla fall vi som pluggat simlish)
 
NAJT GEEKS.
 

Dålig Photo Booth


Blev ett besök hos Emma idag och lite ny hårfärg. Det fick bli ombre, som jag lovar att ni kommer få se
en bättre bild på vid tillfälle.

Det är inte så sagorna slutar

Sex stycken vita versaler på en svart grund med ett frågande tecken.
Två enkla stavelser i ett undrande uttryck. 
Ett kort frågeord.
 
 

Novell - Fångad i ett spindelnät

Jag tvekade, tårarna drog med sig mascaran ner för de våta kinderna. Var det verkligen det här jag ville? Var jag inte alltför självisk nu? Det var ju det jag hade bestämt mig för, det var min tur. Jag skulle ju tänka på mig själv och ingen annan, men är detta rätt sätt?

 

Jag minns hur klockan ringde, men jag sov inte. Mina ögon var klarvakna, stirrandes i det mörka rummet.  Trots det lät jag snoozefunktionen tysta mobilen. Jag ville inte gå upp, jag ville inte bestämma vad jag skulle ha på mig, jag ville inte äta frukost. Jag ville inte till skolan och jag ville inte träffa någon, jag ville inte leva. Jag hade bestämt mig. Någonstans i nattens alla tankar, någonstans i mitt mörka rum hade jag lyckats fästa blicken. Jag visste vad jag ville och det hade ingenting med någonting mer än mig själv att göra. Jag kände att jag nu skulle börja styra i mitt eget liv, jag är inte någons och jag kan göra exakt vad jag vill. Men först var jag tvungen att gå till skolan, och tänka igenom allt en gång till.

 

Jag minns att jag inte tänkte igenom mitt klädval längre än till det översta plagget i klädhögen. Det blev en röd och en rosa strumpa. Jag kom ner i badrummet och stannade upp. Stirrade in i mina klarblå ögon och såg där en gnista jag inte sätt förut. Det var det enda jag var nöjd med, mina blå ögon. Om nu ögonen är själens spegel så kanske det inte var så illa om man gillade sina ögon. Jag orkade inte bry mig om det alltid så motsträviga håret, en slarvig knut mitt på huvudet. Då syntes i alla fall inte den hemska utväxten så mycket och jag dolde rätt så bra att håret inte tvättats de tre närmsta dagarna. Jag tog mig tid att kleta på lite mascara på de glesa ögonfransarna, men de var fyllda finnarna fick lysa med sin tillvaro. Jag hade aldrig varit någon frukostmänniska och just idag växte lingongrovan extra mycket i min mun.

 

Det var på promenaden till skolan jag började tänka igen. Imagine Dragons gjorde mig sällskap i hörlurarna och återigen var jag tillbaka i nattens kvävande mörker. Vad var det som gjorde att jag åtta timmar senare skulle sitta gråtandes på badrumsgolvet? Spindeln började spinna på en ny tråd.

 

Som ensambarn har jag alltid fått mycket uppmärksamhet, tills för ett år sedan. Mamma lämnade mig och pappa för någon italienare, pappa blev förkrossade och från och med ett halvår tillbaka har han spenderat stor tid till att träffa nya. Ingen har någonsin varit så bra som mamma, och ingen dög till längre än två veckors intensivt dejtande. Att mamma var nykär och litade på att ansvarfulla pappa skulle ta hand om mig var en självklarhet. Pappas sätt att protestera emot mamma var dock att inte följa några vanliga rutiner eller lägga tid på något de hade haft gemensamt, jag var något de hade haft gemensamt.

 

Jag har aldrig mått dåligt över att få ta eget ansvar, men Han var en anledning till att jag stod ut. Det var Honom jag ringde så fort jag behövde prata och Han visste verkligen allt om mig. Jag har alltid vetat om att det inte var bra om jag blev kär i Honom, men sådant styr man inte över. Det var när Han kom emot mig och mitt synfält krympte, lite som att jag beskära en bild var det endast han som var synlig. Det var då jag förstod. När Hans kramar gav mig kraft, blev till en styrkeboost som höll mig lycklig även i ensamhetens kyla. Det var då jag förstod att jag gått över gränsen.

Jag visste redan från början att det var fel. Trots det hoppades jag. Jag hoppades att Han kände det samma för mig. Jag hoppades att när jag sa till Honom vad Han betydde skulle Han kyssa mig och säga samma sak. Jag förstår inte att jag ens blev förvånad. Hans skratt, ”men gumman du vet att jag alltid kommer finnas här för dig. Du är min bästa vän men det finns inte plats för mer mellan oss. Kanske i ett annat århundrande, en annan plats, men inte här, inte idag.” Jag minns hur jag skrattade med Honom, hur lätt jag lossades ta det. Jag vågade inte visa för Honom att han just blåst iväg det sista fröet från min maskros. Inombords skrek jag, inombords har jag fortfarande inte slutat gråta.

 

Det var först när jag såg min lärare komma in genom den öppna dörren till klassrummet som jag kom på att det var idag det var deadline för svenskauppgiften. Vi skulle ha skrivit en uppsats om svenska språkets historia. Vem kommer ens på en sådan uppgift? Min svenskalärare. Det var inte första gången den senaste veckan jag missat en deadline för någon skoluppgift. Jag fann helt enkelt inte någon inspiration att sätt mig ner och plugga. Istället tyngde alla mattetal och uppsatser ner mina axlar så att benen vek sig under mig. Varje eftermiddag efter skolan konstaterade jag att jag kunde gör den uppgiften senare, att senare sen alltid blev efter deadline var kanske inte min plan. Eftersom jag aldrig haft några problem i skolan tidigare var det ingen som reagerade på min plötsligt så slappa inställning.

 

Night Visions gick på repeat i mitt högra öra hela dagen. Jag lyckades anstränga mina ansiktsmuskler till ett leende vid tre passande tillfällen i ett försök att bli socialt accepterad. Vad det verkar lyckades jag.

 

Jag minns hur jag nyss gick den vanliga vägen hem från skolan. Jag minns hur det kändes som att den aldrig skulle ta slut, men när jag äntligen stod framför dörren ville jag inte öppna den. Jag var van att göra det som var rätt, jag var van vid att vara fröken perfekt, så jag öppnade dörren och gick in.

 

Nu satt jag här och skakade med den kalla revolvern i mina händer. Jag tvekade, tårarna drog med sig mascaran ner för de våta kinderna. Var det verkligen det här jag ville? Var jag inte alltför självisk nu? Det var ju det jag hade bestämt mig för, det var min tur. Jag skulle ju tänka på mig själv och ingen annan, men är detta rätt sätt? ”Den bortskämda och smarta flickan med de vackra ögonen, det fanns inget hon inte hade.” Pistolmynningen hårt pressad mot tinningen, bara ett enkelt tryck med pekfingret och kriget i huvudet skulle vara över. Spänna musklerna för sista gången och kroppen skulle sen få vila, för evigt. Spindeln var färdig med sitt nät. Pekfingret tryckte, musklerna spände sig. Ett skott ekade i tystnaden.

 

Hans ben vek sig. Han kunde inte tillåta sig att se, trots att hans syn aldrig varit klarare. Hans händer skakade när han läste de få raderna på den rosa post it-lappen

 

”Den bortskämda och smarta flickan med de vackra ögonen, det fanns inget hon inte hade. Men det fanns inte plats för henne. Kanske i ett annat århundrande, en annan plats, men inte här, inte idag.”


 

 Nu vill jag bara tillägga att detta är då alltså en påhittad novell, nej jag är inte självmordsbenägen.

Dröm sött gott folk!


Ska vi sova skavfötters?


Idag vaknade jag och ikväll kommer jag somna igen. Troligen är det här en dag utan något speciellt mål.
Antagligen har den här dagen mest varit ännu en dag i mitt liv. Förmodligen kommer idag inte vara något jag
kommer ihåg om fem år. Men det spelar ingen roll, för den här dagen kommer leda till att jag får uppleva så
många fler.
 
 

She's such a shallow girl

Snö är rätt mysigt, vill du göra snöänglar med mig?

Varför ödlsa energi på tårar som ändå torkar med tiden, när man kan skratta och förlänga livet. "Who said that?"
I did. Här sitter jag och tänkte försöka mig på ett intressant blogginlägg.
Först hade jag ingen intressant bild så det fick bli en instagrambild. Sedan hade jag egentligen inget intressant att
skriva heller så det fick bli så här!
 
Har skrivit en novell till skolan som jag funderar på om mina bloggläsare kanske är intresserad av att läsa?

  


Söt unge



Adventsmingel


Kvällen har spenderats hos Emmas Lillstuga på lite adventsmingel. Helene kom hit och hämtade upp mig och så
bar det iväg till Körtingegården. Fina som vi är anlände vi några minuter sent. En mysig kväll blev det i alla fall i
Emmas mysiga stuga med trevligt sällskap. Fotograferad lite som jag ska försöka redigera tills imorgon. 
 
Kan nu även checka av yttligare ett par julklappar på shoppinglistan. Börjar verkligen komma i bra julstämning!
Det bästa med julen måste ändå vara paketen? ÄLSKAR att få slå in och ge bort, minst lika roligt som att få.


Rate yourself and break yourself


En kram i dessa iskalla dar.
o–-`♥´-–o

 

Man blir aldrig för gammal för att åka pulka

       
 
Klicka på miniatyrerna för att få större format.

Kassörskan på ICA skrattade först när vi kom och skulle betala våra tefat, men det visade sig att hon mest var 
avis och också ville åka. En galen dag i pulkabacken blev det i alla fall. Förvånad över att jag inte har ont i kroppen!
Men jag kanske inte ska säga något förens i morgon? 

Julklappar, redan?

Snygg Stina!

Pappa frågade idag när vi skulle julshoppa, SHIT det är snart jul!? Personligen vet jag inte ritktigt vad jag önskar mig i julklapp... Vet ni? 
Jag får återkomma angående min önskelista. 
 
Hittintills är den sådär tråkig, "jag önskar mig det du ger mig, om det så är en kram så räcker det för mig".
Pft, visst bortskämda unge...
 
See ya!
 

Minusgrader och stelfrusna tjejer


Jag och Julia fick verkligen känna av vinterkylan idag när vi skulle fota till en skoluppgift. H E L V E T E vad 
mysigt kallt det är ute... Men några fint kyliga bilder fick jag i alla fall. 

Tjugo saker jag värdesätter högt

Ett. Spontana komplimanger.
Två. Att dofta gott.
Tre. Ta oskulden av nyinhandlade plagg.
Fyra. Umgås med någon speciell.
Fem. Det där bubblande skrattet man inte kan stoppa.
Sex. Tänka tillbaka på dagen och le.
Sju. Sova sig helt utvilad.
Åtta. Dra mina nyrakade ben mot varandra.
Nio. När jag och håret vill samma sak.
Tio. Kolla sig i spegeln och tänka "shit vad fin jag är".

Elva. Skriksjunga en låt bara för att man kan texten.
Tolv. Knäppa en riktigt bra bild och sedan få beröm över den.

Tretton. Oturen som vänder till något lyckat.
Fjorton. Fräscha känslan av att nyss ha duschat.
Femton. Utmattningen efter en riktigt slitsam träning.
Sexton. Vinna, inte för att jag är någon vinnarskalle...
Sjutton. Hans doft.
Arton. Ha håret i en fläta.
Nitton. När jag har rätt.
Tjugo. Sms man bara måste le åt. 


Doft av jul


Snön som lätt faller utanför fönstret, doften av saffran från de nybakta lussebullarna och tre generationer som
högt och tydligt sjunger med i Adolphson & Falk – Mer jul. Julstämningen är hög när ljusstakar och
julstjärnor lyser upp huset och jullistan på spotify är under bearbetning. Imorgon är det första advent och
adventsstakarna är smyckade och redo för att låta det första ljuset brinna. 

∞ Aprilbarn ∞

Follow on Bloglovin
My Instagram
Follow on Twitter
RSS 2.0