Novell - Fångad i ett spindelnät

Publicerat 2012-12-17
Texter

Jag tvekade, tårarna drog med sig mascaran ner för de våta kinderna. Var det verkligen det här jag ville? Var jag inte alltför självisk nu? Det var ju det jag hade bestämt mig för, det var min tur. Jag skulle ju tänka på mig själv och ingen annan, men är detta rätt sätt?

 

Jag minns hur klockan ringde, men jag sov inte. Mina ögon var klarvakna, stirrandes i det mörka rummet.  Trots det lät jag snoozefunktionen tysta mobilen. Jag ville inte gå upp, jag ville inte bestämma vad jag skulle ha på mig, jag ville inte äta frukost. Jag ville inte till skolan och jag ville inte träffa någon, jag ville inte leva. Jag hade bestämt mig. Någonstans i nattens alla tankar, någonstans i mitt mörka rum hade jag lyckats fästa blicken. Jag visste vad jag ville och det hade ingenting med någonting mer än mig själv att göra. Jag kände att jag nu skulle börja styra i mitt eget liv, jag är inte någons och jag kan göra exakt vad jag vill. Men först var jag tvungen att gå till skolan, och tänka igenom allt en gång till.

 

Jag minns att jag inte tänkte igenom mitt klädval längre än till det översta plagget i klädhögen. Det blev en röd och en rosa strumpa. Jag kom ner i badrummet och stannade upp. Stirrade in i mina klarblå ögon och såg där en gnista jag inte sätt förut. Det var det enda jag var nöjd med, mina blå ögon. Om nu ögonen är själens spegel så kanske det inte var så illa om man gillade sina ögon. Jag orkade inte bry mig om det alltid så motsträviga håret, en slarvig knut mitt på huvudet. Då syntes i alla fall inte den hemska utväxten så mycket och jag dolde rätt så bra att håret inte tvättats de tre närmsta dagarna. Jag tog mig tid att kleta på lite mascara på de glesa ögonfransarna, men de var fyllda finnarna fick lysa med sin tillvaro. Jag hade aldrig varit någon frukostmänniska och just idag växte lingongrovan extra mycket i min mun.

 

Det var på promenaden till skolan jag började tänka igen. Imagine Dragons gjorde mig sällskap i hörlurarna och återigen var jag tillbaka i nattens kvävande mörker. Vad var det som gjorde att jag åtta timmar senare skulle sitta gråtandes på badrumsgolvet? Spindeln började spinna på en ny tråd.

 

Som ensambarn har jag alltid fått mycket uppmärksamhet, tills för ett år sedan. Mamma lämnade mig och pappa för någon italienare, pappa blev förkrossade och från och med ett halvår tillbaka har han spenderat stor tid till att träffa nya. Ingen har någonsin varit så bra som mamma, och ingen dög till längre än två veckors intensivt dejtande. Att mamma var nykär och litade på att ansvarfulla pappa skulle ta hand om mig var en självklarhet. Pappas sätt att protestera emot mamma var dock att inte följa några vanliga rutiner eller lägga tid på något de hade haft gemensamt, jag var något de hade haft gemensamt.

 

Jag har aldrig mått dåligt över att få ta eget ansvar, men Han var en anledning till att jag stod ut. Det var Honom jag ringde så fort jag behövde prata och Han visste verkligen allt om mig. Jag har alltid vetat om att det inte var bra om jag blev kär i Honom, men sådant styr man inte över. Det var när Han kom emot mig och mitt synfält krympte, lite som att jag beskära en bild var det endast han som var synlig. Det var då jag förstod. När Hans kramar gav mig kraft, blev till en styrkeboost som höll mig lycklig även i ensamhetens kyla. Det var då jag förstod att jag gått över gränsen.

Jag visste redan från början att det var fel. Trots det hoppades jag. Jag hoppades att Han kände det samma för mig. Jag hoppades att när jag sa till Honom vad Han betydde skulle Han kyssa mig och säga samma sak. Jag förstår inte att jag ens blev förvånad. Hans skratt, ”men gumman du vet att jag alltid kommer finnas här för dig. Du är min bästa vän men det finns inte plats för mer mellan oss. Kanske i ett annat århundrande, en annan plats, men inte här, inte idag.” Jag minns hur jag skrattade med Honom, hur lätt jag lossades ta det. Jag vågade inte visa för Honom att han just blåst iväg det sista fröet från min maskros. Inombords skrek jag, inombords har jag fortfarande inte slutat gråta.

 

Det var först när jag såg min lärare komma in genom den öppna dörren till klassrummet som jag kom på att det var idag det var deadline för svenskauppgiften. Vi skulle ha skrivit en uppsats om svenska språkets historia. Vem kommer ens på en sådan uppgift? Min svenskalärare. Det var inte första gången den senaste veckan jag missat en deadline för någon skoluppgift. Jag fann helt enkelt inte någon inspiration att sätt mig ner och plugga. Istället tyngde alla mattetal och uppsatser ner mina axlar så att benen vek sig under mig. Varje eftermiddag efter skolan konstaterade jag att jag kunde gör den uppgiften senare, att senare sen alltid blev efter deadline var kanske inte min plan. Eftersom jag aldrig haft några problem i skolan tidigare var det ingen som reagerade på min plötsligt så slappa inställning.

 

Night Visions gick på repeat i mitt högra öra hela dagen. Jag lyckades anstränga mina ansiktsmuskler till ett leende vid tre passande tillfällen i ett försök att bli socialt accepterad. Vad det verkar lyckades jag.

 

Jag minns hur jag nyss gick den vanliga vägen hem från skolan. Jag minns hur det kändes som att den aldrig skulle ta slut, men när jag äntligen stod framför dörren ville jag inte öppna den. Jag var van att göra det som var rätt, jag var van vid att vara fröken perfekt, så jag öppnade dörren och gick in.

 

Nu satt jag här och skakade med den kalla revolvern i mina händer. Jag tvekade, tårarna drog med sig mascaran ner för de våta kinderna. Var det verkligen det här jag ville? Var jag inte alltför självisk nu? Det var ju det jag hade bestämt mig för, det var min tur. Jag skulle ju tänka på mig själv och ingen annan, men är detta rätt sätt? ”Den bortskämda och smarta flickan med de vackra ögonen, det fanns inget hon inte hade.” Pistolmynningen hårt pressad mot tinningen, bara ett enkelt tryck med pekfingret och kriget i huvudet skulle vara över. Spänna musklerna för sista gången och kroppen skulle sen få vila, för evigt. Spindeln var färdig med sitt nät. Pekfingret tryckte, musklerna spände sig. Ett skott ekade i tystnaden.

 

Hans ben vek sig. Han kunde inte tillåta sig att se, trots att hans syn aldrig varit klarare. Hans händer skakade när han läste de få raderna på den rosa post it-lappen

 

”Den bortskämda och smarta flickan med de vackra ögonen, det fanns inget hon inte hade. Men det fanns inte plats för henne. Kanske i ett annat århundrande, en annan plats, men inte här, inte idag.”


 

 Nu vill jag bara tillägga att detta är då alltså en påhittad novell, nej jag är inte självmordsbenägen.

Dröm sött gott folk!


Kommentarer
Postat av: lina

du är så duktig alex!!

Svar: Tack Lina!!!
alexandra jansson

2012-12-17 @ 23:12:21
Postat av: amanda'

den är såååå bra!! du ska va stolt fröken!

Svar: Tack vännen!!
alexandra jansson

2012-12-17 @ 23:24:28
URL: http://aaamandao.blogg.se/
Postat av: Stefan Broman

Fantastiskt bra skrivet Alex! Jag blir grymt imponerad. Eller som jag skulle sagt till syrran - man skulle kunna tro att jag skrivit den :)

Fortsätt skriv, lova det!
Kram

Svar: Tack!! :) Haha, det går i släkten helt enkelt! ;)Okej, kram!
alexandra jansson

2012-12-17 @ 23:54:02
Postat av: Hanna

Oh, jag gillar massor! :o

Svar: Åh tack! :D
alexandra jansson

2012-12-19 @ 22:54:42
URL: http://hhhannahhhs.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: