Jag vågar hoppas och knäpper bilder med mobilen

Publicerat 2013-05-23
Instagram
En promenad genom Örebro stad.

Tiden springer fram, jag kan snart räkna dagarna till sommarlov på mina bara fingrar och en känsla av frihet bubblar inom mig. Vid det här laget har min hjärna redan tagit ledigt, trots det försöker jag någonstans i mitt undermedvetna att avsluta en samhällskurs på bästa vis. Tack vare en simpel bokstav har jag hittat en anledning till att anstränga mig och väntan på lov känns inte så hemsk trots allt.
På utflykt med tjejerna, solnedgång över Karsludsarena.
Det är inte bara min skoltrötta hjärnhalva som tjuvstartat sommaren, jag spenderar sena kvällar med fina vänner och äter glass framför film på en helt vanlig vardag. Somnar med hans armar kring min kropp och drömmer mig bort till ett England som bara kommer allt närmre. Utan att ens tveka en sekund kan jag säga att de följande tio veckorna av ledighet kommer slå tjugohundratolv års sommar med hästlängder.
 
 
 

Ni har väl inte missat...

Publicerat 2013-05-09
Texter
 
...min presentation jag lagt till i dropdown-menyn.
Klicka på bilden för att komma dit direkt!
 

En bädd av lila glädje

Publicerat 2013-04-29
Instagram
 
 
 
 
 
Instagram; emmaalexandrajansson

Det är slutet på april. Jag kisar mot en motiverande sol ena stunden och flyr undan duggregn och snålblåst i nästa. Skoldagarna flyter på i någon sorts dimma och trots att dagarna är värda att räkna glömmer jag bort att längta. Vissa stunder lever jag nog i nån form av perfektion, jag varken blickar bakåt eller framåt, jag bara trivs. Jag trivs i doften, smaken och färgen.
 
 
 
 
 

En färgsprakande förändring

Publicerat 2013-04-09
Instagram
Har länge känt att jag behövt en ganska så drastisk förändring här på bloggen och något som inte riktigt levt upp till mina krav har under en period legat under bearbetning. Ikväll visar jag upp ett lyft som jag väl antagligen kommer gråta över om några månader men, men. 
 
Det finns fortfarande detaljer att finslipa på så jag uppskattar lite konstruktiv kritik.
 

Jag kan ju även passa på att be om ursäkt för den kassa uppdateringen från min sida, ska jag vara ärlig vet jag inte riktigt vart mina timmar har tagit vägen? Imorgon kanske det kommer några mysiga bilder och en spännande länk för alla er hästmänniskor. 
 
*ett klyschigt tack till alla mina läsare och något om att jag snart kommer skriva igen* 
 

 
Annars då? Jag har frälst mig i vaniljyoghurt med topping av variation. Äter banan i mängder och frestar mina instagramföljare med mina utsökta frukostbilder. 
 

Plötsligt saknade jag kameran lite hela tiden.

Publicerat 2013-02-25
Instagram
 
Iphonekameran går varm och mina instagramföljare plågas av landskapsbilder. Vårsolen som kämpande värmer
svagt bakom de kalla molnen frestar mig om och om igen till en motljusbild där himlen tar fokus. På resande fot
knäpper jag suddiga bilder genom buss- och tågfönster och jag lägger fokus på helt fel saker och glömmer det
viktiga. 
 
 
Med en rinnande näsa, tjock hals och trötta ögon gör jag ett försök till att le bakom ett par billiga solglasögon i en
grå måndagsstad. Inom mig skriker kreativiteten och mina ögon ser det vackra. Viljan hungrar efter energi som 
kroppen inte orkar leverera. Kvar sitter en trött tjej fylld av en märklig ångest som har sin grund i det obefintliga. 
 
 

Dubbel glädje

Publicerat 2013-02-11
Texter
 
Dubbel glädje - två mig!
 

Löften som brister pga. dålig karaktär, Bon Iver som studiemotivation och ett tomt konto. Överoptimistisk vilja

eller för lite tid, jag vet inte vilket men tiden går så fort. En månad som bara försvann lämnade efter sig minnen

som kommer vara för alltid.

 

Jag ställer mig frågan, ”vad gömmer sig under perfektionen” och inser hur sanningen mörknar lite för varje ny

ledtråd. Längtan efter en värmande vårsol stillas en aning av hans existens, och trots att sommaren känns så

avlägsen är väntan uthärdlig i hans famn.

 

 

Jag promenerar vidare i slitna converse på den vita februarisnön.

 

Brunetterna vi alla älskar

Publicerat 2013-01-13
Texter
 
Hon som alltid har något vettigt att säga och vinner i princip alla diskussioner hon ger sig på. Hon kan allt vad 
fotboll är och hennes blåvita hjärta klappar för Chelsea. Hennes vackra ögon och glada skratt får de flesta killar
att falla, trots det föredrar hon sin värdefulla relation till sin iphone. En stor tjej i ett litet format som kan allt från
att vara PT till att agera kärleksdoktor. Med den där känslan för feeling vet hon hur hon vill ha det.
 
 
 
- Mirror mirror on the wall, who's the prettiest of them all?
- Julia Jansson.
Tjejen som kommer med de där otippade men alltid så lysande idéerna. Hon fick Ben & Jerry's i julklapp vilket 
kanske säger en del om hennes tycke för glass. Lång och snygg delar vi samma "högklacks-ångest", vad hände 
med våra klackskors-dagar? Tillsammans löser vi de svåraste nagellacksbesluten och hon vet hur man är en bra vän.

ÖNSKEINLÄGG

Mitt tvåtusentolv i bokstäver

Publicerat 2013-01-04
Texter

På pappret har jag gått från femton till sexton. Jag hade ångest över det val som enligt somliga var det viktigaste

i mitt liv, gymnasiet. Jag kan aldrig säga att jag hållit med om det från första början, jag har hela tiden tänkt att

jag ska göra något roligt av de här sista åren. Kanske är det därför jag trivs så bra, för att jag gillar det jag gör i

skolan. 

 
 
Ny skola, ny klass och nya vänner. Jag måste säga att jag är helnöjd med klassen. Så underbara tjejer, och kille,
och jag som var nervös? Men innan allt det här nya var jag tvungen att lämna det gamla. Måste erkänna att jag
saknar det, men samtidigt är det skönt.
 
Mitt i mellan denna förändring, mitt i saknaden av det gamla och rädslan för framtiden, hände det som bara inte
fick hända. Det är nog, tyvärr, den dagen det här året som jag kommer komma ihåg även om 20 år. Det är nog
det datumet som för alltid kommer etsa sig fast innanför pannbenet. Tisdagen den 7 augusti, jag har nog aldrig
haft så många att prata med men ändå känt mig så ensam. Men efter att ha älskat och fått blivit älskad av sin
mamma i sexton år är det kanske inte så konstigt, att jag känner mig lite ensam när jag tänker på att det inte blir
några fler år tillsammans. Att det inte kommer bli en enda dag till efter den 7 augusti. Jag älskar dig mamma,
kommer alltid att göra.
 

 

Givetvis har jag skrattat någonstans emellan allt detta. Givetvis kan jag le åt Sälen med bästa systrarna, att jag

lärt mig tycka om sushi, hur jag välkomnade våren bakom kameralinsen, hur stolt jag var (är)över min

födelsedagstårta, Berlin med klassen, skolavslutningen, mina kloka ord på väggen, galna nakenbad, hur jag

hängt kvar efter skolan, roliga bussresor och underbara smskonversationer. De små men så värdefulla stunder

som gjort detta år bra om man ser lite mellan fingrarna.

 

Jag har skrattat för att det varit så enkelt, jag har gråtit för att det varit svårt. Jag har haft ångest över saker jag

inte behövt och saker som visade vara något helt annat. Jag har krossat och jag har fallit, lika enkelt båda två.

Jag har insett att jag ska lyssna mer på mina vänner och inte vara så feg. Jag har saknat och jag har längtat, men

händelser under året har fått mig att förstå att det finaste jag kan få är mer tid.

 

Jag antar att somliga förstår mer av mitt år än andra, kanske just det som är meningen. Jag tänker inte nämna

några namn men alla som känner sig träffade är för mig sjukt värdefulla.

 

Jag tänker inte lägga något nyårslöfte, utan jag tänker bara göra det som känns rätt och just nu känns allt bara för

rätt. Kanske borde jag bli rädd efter sommarens erfarenheter, men jag väljer att njuta istället.

 

Det är inte så sagorna slutar

Publicerat 2012-12-18
Texter
Sex stycken vita versaler på en svart grund med ett frågande tecken.
Två enkla stavelser i ett undrande uttryck. 
Ett kort frågeord.
 
 

Novell - Fångad i ett spindelnät

Publicerat 2012-12-17
Texter

Jag tvekade, tårarna drog med sig mascaran ner för de våta kinderna. Var det verkligen det här jag ville? Var jag inte alltför självisk nu? Det var ju det jag hade bestämt mig för, det var min tur. Jag skulle ju tänka på mig själv och ingen annan, men är detta rätt sätt?

 

Jag minns hur klockan ringde, men jag sov inte. Mina ögon var klarvakna, stirrandes i det mörka rummet.  Trots det lät jag snoozefunktionen tysta mobilen. Jag ville inte gå upp, jag ville inte bestämma vad jag skulle ha på mig, jag ville inte äta frukost. Jag ville inte till skolan och jag ville inte träffa någon, jag ville inte leva. Jag hade bestämt mig. Någonstans i nattens alla tankar, någonstans i mitt mörka rum hade jag lyckats fästa blicken. Jag visste vad jag ville och det hade ingenting med någonting mer än mig själv att göra. Jag kände att jag nu skulle börja styra i mitt eget liv, jag är inte någons och jag kan göra exakt vad jag vill. Men först var jag tvungen att gå till skolan, och tänka igenom allt en gång till.

 

Jag minns att jag inte tänkte igenom mitt klädval längre än till det översta plagget i klädhögen. Det blev en röd och en rosa strumpa. Jag kom ner i badrummet och stannade upp. Stirrade in i mina klarblå ögon och såg där en gnista jag inte sätt förut. Det var det enda jag var nöjd med, mina blå ögon. Om nu ögonen är själens spegel så kanske det inte var så illa om man gillade sina ögon. Jag orkade inte bry mig om det alltid så motsträviga håret, en slarvig knut mitt på huvudet. Då syntes i alla fall inte den hemska utväxten så mycket och jag dolde rätt så bra att håret inte tvättats de tre närmsta dagarna. Jag tog mig tid att kleta på lite mascara på de glesa ögonfransarna, men de var fyllda finnarna fick lysa med sin tillvaro. Jag hade aldrig varit någon frukostmänniska och just idag växte lingongrovan extra mycket i min mun.

 

Det var på promenaden till skolan jag började tänka igen. Imagine Dragons gjorde mig sällskap i hörlurarna och återigen var jag tillbaka i nattens kvävande mörker. Vad var det som gjorde att jag åtta timmar senare skulle sitta gråtandes på badrumsgolvet? Spindeln började spinna på en ny tråd.

 

Som ensambarn har jag alltid fått mycket uppmärksamhet, tills för ett år sedan. Mamma lämnade mig och pappa för någon italienare, pappa blev förkrossade och från och med ett halvår tillbaka har han spenderat stor tid till att träffa nya. Ingen har någonsin varit så bra som mamma, och ingen dög till längre än två veckors intensivt dejtande. Att mamma var nykär och litade på att ansvarfulla pappa skulle ta hand om mig var en självklarhet. Pappas sätt att protestera emot mamma var dock att inte följa några vanliga rutiner eller lägga tid på något de hade haft gemensamt, jag var något de hade haft gemensamt.

 

Jag har aldrig mått dåligt över att få ta eget ansvar, men Han var en anledning till att jag stod ut. Det var Honom jag ringde så fort jag behövde prata och Han visste verkligen allt om mig. Jag har alltid vetat om att det inte var bra om jag blev kär i Honom, men sådant styr man inte över. Det var när Han kom emot mig och mitt synfält krympte, lite som att jag beskära en bild var det endast han som var synlig. Det var då jag förstod. När Hans kramar gav mig kraft, blev till en styrkeboost som höll mig lycklig även i ensamhetens kyla. Det var då jag förstod att jag gått över gränsen.

Jag visste redan från början att det var fel. Trots det hoppades jag. Jag hoppades att Han kände det samma för mig. Jag hoppades att när jag sa till Honom vad Han betydde skulle Han kyssa mig och säga samma sak. Jag förstår inte att jag ens blev förvånad. Hans skratt, ”men gumman du vet att jag alltid kommer finnas här för dig. Du är min bästa vän men det finns inte plats för mer mellan oss. Kanske i ett annat århundrande, en annan plats, men inte här, inte idag.” Jag minns hur jag skrattade med Honom, hur lätt jag lossades ta det. Jag vågade inte visa för Honom att han just blåst iväg det sista fröet från min maskros. Inombords skrek jag, inombords har jag fortfarande inte slutat gråta.

 

Det var först när jag såg min lärare komma in genom den öppna dörren till klassrummet som jag kom på att det var idag det var deadline för svenskauppgiften. Vi skulle ha skrivit en uppsats om svenska språkets historia. Vem kommer ens på en sådan uppgift? Min svenskalärare. Det var inte första gången den senaste veckan jag missat en deadline för någon skoluppgift. Jag fann helt enkelt inte någon inspiration att sätt mig ner och plugga. Istället tyngde alla mattetal och uppsatser ner mina axlar så att benen vek sig under mig. Varje eftermiddag efter skolan konstaterade jag att jag kunde gör den uppgiften senare, att senare sen alltid blev efter deadline var kanske inte min plan. Eftersom jag aldrig haft några problem i skolan tidigare var det ingen som reagerade på min plötsligt så slappa inställning.

 

Night Visions gick på repeat i mitt högra öra hela dagen. Jag lyckades anstränga mina ansiktsmuskler till ett leende vid tre passande tillfällen i ett försök att bli socialt accepterad. Vad det verkar lyckades jag.

 

Jag minns hur jag nyss gick den vanliga vägen hem från skolan. Jag minns hur det kändes som att den aldrig skulle ta slut, men när jag äntligen stod framför dörren ville jag inte öppna den. Jag var van att göra det som var rätt, jag var van vid att vara fröken perfekt, så jag öppnade dörren och gick in.

 

Nu satt jag här och skakade med den kalla revolvern i mina händer. Jag tvekade, tårarna drog med sig mascaran ner för de våta kinderna. Var det verkligen det här jag ville? Var jag inte alltför självisk nu? Det var ju det jag hade bestämt mig för, det var min tur. Jag skulle ju tänka på mig själv och ingen annan, men är detta rätt sätt? ”Den bortskämda och smarta flickan med de vackra ögonen, det fanns inget hon inte hade.” Pistolmynningen hårt pressad mot tinningen, bara ett enkelt tryck med pekfingret och kriget i huvudet skulle vara över. Spänna musklerna för sista gången och kroppen skulle sen få vila, för evigt. Spindeln var färdig med sitt nät. Pekfingret tryckte, musklerna spände sig. Ett skott ekade i tystnaden.

 

Hans ben vek sig. Han kunde inte tillåta sig att se, trots att hans syn aldrig varit klarare. Hans händer skakade när han läste de få raderna på den rosa post it-lappen

 

”Den bortskämda och smarta flickan med de vackra ögonen, det fanns inget hon inte hade. Men det fanns inte plats för henne. Kanske i ett annat århundrande, en annan plats, men inte här, inte idag.”


 

 Nu vill jag bara tillägga att detta är då alltså en påhittad novell, nej jag är inte självmordsbenägen.

Dröm sött gott folk!


Vem skriver?

Publicerat 2012-01-01
Texter
I sjutton år har jag vandrat på denna jord, i sjutton år har mitt hjärta slått. Jag minns inte när jag för första gången höll en kamera i min hand, jag minns inte hur min första bild såg ut. Jag minns dock hur nöjd jag var över de halvkassa bilder jag tog med min alldeles egna kompaktkamera när jag var åtta och jag minns hur mycket beröm jag fick. De orden jag fick höra efter varje lyckad bild ledde till denna blogg, det ledde till att jag ville utveckla mitt fotande och även visa upp bilderna någonstans.
 
Jag har aldrig varit någon riktig "bloggare" som haft ett par nya spännande inlägg dagligen. Min tanke är att uppdatera när jag har något att visa upp, när jag upplevt något och dokumenterat det eller bara lyckats knäppa en skön bild. Jag har alltid velat få en viss stil i min blogg men aldrig riktigt lyckats och ska jag vara ärlig tror jag att det är just det som är min stil. Inte misslyckande, men extremt varierande. Jag gillar att leka med kameran, exprimentera i photoshop och testa olika effekter. Därför är det exakt det jag bjuder på, gott och blandat helt enkelt. 
 
Jag går första året på gymnasiet, ett samhällesprogram med media och inriktning på journalistik. Min fotolärare frågade oss vilken typ av bilder vi gillar att fotografera. För mig var svaret givet; natur... detaljer... porträtt... landskap... djur... barn... sport... studio... mat... och illustrativa bilder! Nej det var inte givet, jag kunde inte bestämma mig. Allt som fastnar på linsen kan vara något kul, allt kan bli till något intressant, vackert eller spännande. 
 
En bild kan säga mer än tusen ord. Men en simpel mening kan väcka så många känslor. Efter att ha läst så här långt i min presentation kanske du förstår att jag även är svag för att skriva. Det är något speciellt med att formulera stavleser till en flytande text. Även det är en bidragande faktor till den här bloggen, här får jag en perfekt kombination av två. 
 
Jag tänker inte skriva någor mer här, har du någon fråga är det bara att skriva i en kommentar jag svarar oftast som alltid.